Lite om det där med diciplin

Sometimes I do what I want to do. The rest of the time, I do what I have to.

Säger karaktären Cicero I filmen Gladiator. Det händer att jag tänker rätt ofta på de orden om dagarna.

Usch vilken klichéartad början på ett träningsinlägg. Inte nog med att filmcitat används till leda inom denna arena, att filmen Gladiator nämns i samma veva gör ju inte saken bättre. Vad kommer härnäst tänker ni, ska han börja prata om att ”It is not How Hard you Hit…” eller ”Inch by inch, play by play. Until we're finished”?

Kom med något nytt Tom!

Åkej, åkej. Nog för att citat ur Gladiator inte precis likställer The Velvet Underground i originalitet, men jag har väl aldrig påstått att jag är någon Lou Reed-kopia heller!

Ibland beskriver någon mysig själ mig som ”disciplinerad” och kanske säger myssjälen nått i stil med:

"Att du orkar äta den där torra matlådan varje dag, blir du inte trött på det?”.

Hmm... tänker jag. Dagen jag tröttnar på min vision och lägger fokus på något annat är dagen jag tröttnar på en torr matlåda. I mitt huvud är varje steg jag tar emot att förverkliga bilden jag har i mitt huvud ett lyckat steg. Handling och tanke är väldigt hårt sammansvetsade i den meningen. Känslan jag får utav att göra något som tar mig närmare målet är flera gånger starkare än känslan utav torr bulgur i svalget. Om man väljer att kalla det disciplin så får det vara så. Små handlingar som blir en del utav ett större projekt.

Min kompis Wikipedia säger att:

En disciplinerad person uppfyller sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt.

Bra sagt tänker jag. Jag gillar det där med obehag på kort sikt, det låter tufft på nått vis, militäriskt.

Men åter till Ciceros citat, det där citatet jag tänker rätt ofta på om dagarna ni vet. Jag plockar fram det när det där kortsiktiga obehaget inträffar. Beslutet är redan fattat, jag ska äta bulgur utan sås, curla hanteln fast det gör ont, så är det bara. Jag vet att det kommer ta mig närmare målet. Men obehagligt är det likväl.

Målet är det jag vill, handlingen är det jag måste göra.

Ibland sätter jag upp mål, resten av tiden ägnar jag åt handlingar som tar mig till det. Dom tillfällen då jag känner mig som mest ”disciplinerad” är dem tillfällen då jag sätter upp de där målen. Där och då är det nästan lite läskigt, pirrigt, spännande. 
Tufft. 
Jag vet att handlingarna som jag kommer behöva utföra för att uppnå målet ibland kommer vara en smula obehagliga. Likväl fattar man beslutet. 

Som Oraklet I Matrix sa:

You've already made the choice. Now you have to understand it.