Tuesday, June 27, 2017

Lite om det här med positiv attityd!

Om man bara lyckas klämma ur sig ett blogginlägg var åttonde månad sätter det en del press på inläggskvalitén, så detta inlägg bör banne mig vara en riktig kioskvältare, eller åtminstone bra nog för att välta en korvförsäljarvagn i måttlig kuling.

Jag tänkte skriva lite om det här med positiv mental attityd, snärtigt förkortat PMA. Ni vet den där attityden som hurtbullemänniskor i tights med shorts ovanpå går runt med och som man får efter första koppen kaffe på en lördagsmorgon medans man lyssnar på Bara Få Va Mig Själv av Laleh.

Från början var PMA något som växte fram som ett självhjälpsbegrepp. En gubbe som hette Napoleon Hill tjänade massa pengar under 1900-talet genom att kommersialisera begreppet. Han författade en bok om hur du kan applicera en positiv attityd för att uppnå förändring i ditt liv och bli framgångsrik och förmögen. När jag läste Nappes bok (läs Napoleon Hill) fick jag intrycket av att han ser positiv mental attityd som ett verktyg att uppnå materiell framgång med, han skriver inte särskilt mycket om hur du PMA hjälper din personliga och mentala utveckling utan fokus ligger i stort på att du genom att tänka positivt i  livssituationer ökar möjligheterna till framgång


Nu börjar inlägget bli mer seriöst märker jag, känner viss oro för att jag tappar läsare om jag inte bidrar med kontinuerlig rolighet genom hela inlägget. Därför kommer här ett skämt som jag hoppas kunna motivera läsare att ta sig igenom hela inlägget:


Jag gick på maskerad för några månader sedan, eftersom jag gymmar en del tänkte jag spexa till det och gå dit som Hulken. Jag målade mig grön och såg allmänt hård ut. Väl på festen fick jag mottaga en hel del komplimanger för min utstyrsel. Komplimanger löd:
Vilken bra Shrek-kostym!

Tråkig fest, gick hem.


Nu fortsätter det, något enligt författaren högfärdiga och kanske aningen naiva inlägget.

Ponera istället att vi tar bort pengar och kommersiell framgång ur ekvationen.Istället för att se PMA som ett verktyg för att uppnå något, blir PMA det du strävar efter, utan förbehållenhet av att det måste leda till något. Redan genom att försöka ha en mer positiv attityd har du uppnått det slutgiltiga målet och allt som kommer utöver det är enbart en bonus.
I min mening blir PMA inte intressant PÅ RIKTIGT förrns man applicerar det i sociala mötet mellan människor. Skit i olika affärsscenarion och bolagsbeslut och annat tråktrams, det är bara folk med skjortan knäppt hela vägen upp i halsen som bryr sig om sånt ändå (skämt, tat lugnt).

Om vi börjar tänka på vilken typ av attityd vi har i förhållande till andra människor så är en positiv inställning direkt påtaglig i rummet.
Nu utger jag mig inte för att vara solbebisen i Teletubbies, nog har jag mina tillkortakommanden på PMA-fronten så räcker. Men jag är en stark förespråkare av att göra aktiva val. Du har makten över din egen person och du kan alltid välja hur du bemöter andra, och det är här PMA-kommer in i bilden. Om du gör ett medvetet val att bemöta personer med en positiv attityd har du skapat förutsättningar för ett socialt utbyte och ett spännande möte som du kanske gått miste om, om du inte applicerat ett PMA-tänk.

Det kan vara allt från att höja handen och le till den som kör bilen som lämnar dig företräde vid ett övergångsställe. Till att uppmärksamma att du tar åt dig av något snällt någon säger till dig. ”Vad glad jag blir av att du säger så, tacksnälla” brukar jag säga till folk som säger att jag har stora armar t.ex. Jag tror det är viktigt att vara lyhörd mot influenser som andra ger dig som får dig att må bra. Och att uppmärksamma dessa. Alla blir glada av att höra att någon annan blir glad av att vara med dem.

Jag är medveten om att alla dagar inte är PMA-dagar, och att förutsättningarna för att vara en hurtbulle inte alltid är perfekta. Men jag tror att vi alla har dagar då vi har möjlighet att göra det aktiva valet. Det är de dagarna jag hoppas vi väljer en positiv mental attityd i förhållande till varandra!

XOXO!

...korvvagnen fortfarande upp eller hur..?


Friday, December 9, 2016

Kanske var det lite bra att Donald Trump vann ändå…

Falsk marknadsföring! Här har jag en blogg som bokstavligt talat har träning i titeln och så skriver jag om The Donald istället. Att jag inte skäms, mer. Men i brist på plattform ger jag mig själv detta undantag.  Måtte Amun och alla Egyptens gudar förlåta mig. 

Låt mig förklara
Ni vet det där scenariot där en person går runt och stör sig på något, men håller det inom sig till dess att det växer till mer än bara en irritation. 

Låt mig illustrera

 hah! Klassisk överreaktion! 
...Jag inser att min seriestripp kanske kräver lite förklaring. 

Det jag försöker säga är att en upplevd frustration kan ta oproportionerliga yttringar om man under en tid göder tanken med tillräckligt mycket hat. Låter locket på grytan ligga på så att säga. Men det kanske ni fatta...

De sägs att en stor del av de som röstade på Donald Trump är personer som känner sig utelämnade från den återhämtning från finanskrisen som Obamas administration drivit. De är personer som upplever att de lämnas bakom och inte fick plats på tåget till den ljusa framtiden.
Jag tänker att många nog känt en frustration över detta, en frustration som fått dem att strunta i alla dumheter Donald Trump ställt och ställer till med och ändå lägga sin röst på honom.

Jag tänker att denna antietablissemangsfrustration som smittat USA var tvungen att komma ut förr eller senare. Kanske var det lite bra att den just kom ut förr istället för senare. Vem vet vad alla dessa frustrerade personer skulle kunna ställa till med om de fick jäsa i sin frustration i fyra år till. 
Nu flög locket av grytan och de valde Trump. 
Nu fick alla dessa frustrerade människor ge en smocka till dem de upplever lämnat dem kvar på perrongen när tåget gick. Om Hillary vunnit är det möjligt att ytterligare fyra år av hat och antietablissemangsmentalitet hade skapat ett monster som skulle få Tea Party-rörelsen att blekna i jämförelse.

Kanske inser några utav de som la sin röst mot ”Washington-eliten” att den högerpopulistiska proteströrelsen som vuxit fram i västvärlden inte är mer än en naiv tanke baserat på en översimplifierad idé om en tid som aldrig fanns och aldrig kommer kunna finnas. Kanske blir Trumps presidentskap ett uppvaknande för ett land som försatt sig själv i en destruktiv slummer.


Tåget in i den ljusa framtiden går inte genom tunnlar av xenofobi på räls av klimathotsförnekande. 

Friday, August 12, 2016

Motivation är lika mycket värt som Trump's frissa, tackar vet jag disciplin

Jag har nuddat vid det här med disciplin i en tidigare text och har inga ambitioner på att bli en engångstrickponny. Men så raglade jag över ett inlägg i /r/GetMotivated/ på Reddit som etsade sig i mitt sinne, så nu tar jag på mig min ponnydräkt.
Det är väldigt härligt att hitta en text, podcast eller dylikt som sätter ord och strukturerar en tanke man själv inte lyckats formulera, och detta var just ett sådant tillfälle (tackar klokare och mer insiktsfulla medmänniskor för det).
Jag hade i det här läget kunnat köra på det beprövade "repost"-spåret och dela inlägget i sin helhet, men texten var full av tråkiga svordomar som jag tycker är ganska omysiga att sprida, och jag är i regel ingen större följare utav att dela saker rakt av för delandets skull då jag tycker det känns en smula opersonligt. Då skriver jag hellre en egen text om ämnet, även om det är en skamlöst plagierad tankestöld. Ni förstår nog!

Nog om detta, låt oss förkovra oss i det här med motivation kontra disciplin .

Först några ord om motivation. En känsla lika flyktig som Donald Trump's tupé, ena dagen är den där för att sedan, likt en svala i vinden dansa bort bland molnen. Opålitlig likt en kleptoman på tullverket.

I regel krävs ingen ansträngning för att finna motivation, den kommer till dig likt mäklarreklam i brevlådan (fast du har "ingen reklam tack"-lapp, hallå?!) och du behöver inte lägga energi på att jaga efter den. Motivation är känslan utav att vilja göra något, något som gör det hiskeligt lätt att göra det.

Det är nu som vi styr in spåret på det här med disciplin. Disciplin är att göra något även när viljan tryter. Om motivation är flyktig är disciplin dess raka motsats. Stabil som en katamaran på en insjö. Att lägga sitt hopp om att uppnå något till motivation känns därför en smula vanskligt. Eller som Brasse Brännström så elegant skulle ha fraserat det; Fel, fel, fel!
Jag skulle tro att det är bättre odds på att Mark Levengood vinner VM i frisyr än att motivation i sig självt räcker för att uppnå markanta resultat.

Nej, då är det betydligt säkrare att sätta sin tillit till disciplin. Och det piffiga med disciplin är att det till skillnad från motivation går att träna upp. Man kan öva sig i att göra saker fast skon klämmer och lättjan lockar. Vore jag sprängfylld utav hybris och hyste ogrundat höga tankar om min egen disciplinära förmåga skulle jag nu ge tre tips om hur du kan öva upp din disciplin.
Så här kommer tre tips om hur du kan öva upp din disciplin:


  • Välkomna den obekväma känslan utav att göra något som känns tufft och tråkigt, förbered dig på att den kommer finnas där och kom ihåg att den är din kompis. Jobba med den, inte mot den!
  • Bli förbaskad! Lättjan ska bannemig inte få vinna över mig brukar jag tänka! Vem är jag om jag ger efter om inte en lat 26-åring med ett skorrande R.
  • Utsätt dig för situationer där du tvingas vara disciplinerad, börja lätt och höj ribban allteftersom