Kicken, var är den?

Kicken, var är den?

Kicken vart tog den vägen?

Sjunger Markus Krunegård i en utav sina låtar. Ibland tänker jag samma tanke när jag tränar.

Någon sa någon gång till mig att

”Det känns så himla skönt efter att man har tränat! Man sävar lixom på moln!”

Jag tror personen i fråga refererade till den mytomspunna endorfinkicken som utlovas likt guldet i slutet på regnbågen.

Lekman som jag är har jag genom noga studier utav vetenskapliga texter (läs Wikipedia) förstått att när kroppen utsätts för stress utsöndras endorfiner. Som i sin tur påverkar vårt humör och gör oss så där härligt mysiga och glada. Endorfiner är helt enkelt som en sån där härlig kompis som visar roliga festbilder för en när man är deppig.

Kanske är jag i o-synk med mina känslor men jag har aldrig riktigt känt den effekten utav träning. Jag minns att när jag började träna så kände jag många känslor, ett obeskrivligt lyckorus var inte en utav dem. Snarare var det känslor så som trötthet, ovisshet och frustration. Ska det verkligen vara så här jobbigt? Gör jag bort mig? Hur ska jag klara att hålla uppe det här?

Faktumet att jag inte kände någon påtaglig kick fick mig att undra vad jag gjorde för fel.

Kanske är jag inte ensam om detta, om det finns någon där ute som gått till gymmet, boxen eller löpspåret och kommit ut på andra sidan med en känsla utav ”jahapp…?” så är denna text till dig.

Att träna behöver inte alltid generera en direktbelöning. Att träna behöver inte vara som att äta en skumbanan, titta på ett kattklipp på youtube eller spela Candy Crush. Du kanske inte känner den där direkta kicken, och då menar jag den där ”nu ska jag börja odla surdeg och frälsa världen kicken”.

Så varför vid alla piskande råttsvansar ska man då träna om man inte känner sig peppad efteråt?!

Ett svar kan vara för att man vill åt den där härliga tillfredsställelsekänslan. Må så vara. Men känslan utav tillfredsställelse kan man uppnå genom många principer, bygga Vasa i miniatyr, skriva ett pretentiöst blogginlägg eller betala en räkning.

Nej, jag vill åt något som är unikt för träning. Något som gör att man kommer tillbaka dag efter dag och hittar motivation att gå till gymmet fast det är Keno på TV och dom tuffa grannbarnen leker utanför porten.

Nu önskar jag att jag kunde komma med en riktig filosofisk knogmacka som revolutionerade hela samhället och fick folk att vallfärda till närmaste Stadium-butik. Även om jag gärna vill tro att jag ruvar den kraften är jag rädd att mitt svar kommer bli en ostdoftande besvikelse.

Om du inte känner någon kick eller tillfredsställelse utav att träna så träna då för att det är rätt sak att göra. Frigör dig från tanken på att allt du gör ska generera något direkt. Att träna är att höja lägstanivån på sitt liv. Det märks inte direkt, men en dag lovar jag dig att du kommer vakna upp och märka att något har förändrats. Samma dialekt, samma typ av smör i kylen och samma störande virvel i håret. Men tillvaron en annan. Jag väljer att kalla det självförtroende. Träningshetsen som finns institutionellt i samhället är ett förbannat sattyg och har orsakat många våta kinder (inklusive mina egna). Men hur hemskt det än låter kan den också vara din bästa vän. Att träna är status, det är självförtroendets nektar och öppnar upp vägar i livet som tidigare varit låsta. Det spelar ingen roll på vilken nivå du gör det.

Så var är då kicken?

Kicken är att kunna lägga upp en Instagram-bild när du gör tummen upp, svettig efter ett träningspass, med massa fräsiga hashtags.

Kicken är att kunna klaga på träningsvärk.

Kicken ligger i vetskapen om att det livet du lever idag markant förbättrar dina chanser att leva gott även när du blir äldre.

Det är möjligt att det inte låter lika sexigt som en endorfinkick, Men självförtroende är minst lika attraherande!  

Jag ska sluta tro att jag är något

Det är sällan jag skriver, förmodligen för att det redan skrivs spaltmeter utav blogginlägg om träning. Vad är väl ännu ett inlägg i den ändlösa träningspolemiken om inte vatten på en redan fullt spinnande kvarn? Likväl sitter jag här och tänkte dela med mig utav en tanke som vuxit inom mig en tid nu. Jag är medveten om att jag inte precis uppfinner hjulet i denna text och att nog ingen är svältfödd på ”självförbättringsinlägg”, speciellt i dessa nyårstider med nyårslöften och allt vad det innebär.

Så ta med dig vad du vill utav denna text, eller ta inget alls.

I takt med att hösten och vintern tagit ett tätare grepp om tillvaron finner jag mig själv allt oftare reflekterande och filosoferande om tillvaron. Varför det är så förtjänar nog ett helt eget inlägg så vi låter det vara osagt i detta. Jag känner dock igen känslan allt för väl sen min tid under diet förra våren. 

På senare tid har jag klurat en del på det här med identitet, vem är jag och hur upplevs jag utav andra? Det finns en fara i att ställa sig dessa frågor. Jag tror nämligen att vi väldigt gärna vill beskriva oss själva som statiska fenomen. ”Jag är stark” eller ”Jag är introvert”. 
Jag tänker att om man gör för vana att beskriva sig själv och tänka om sig själv i dessa termer begränsar man sin utvecklingspotential till viss del omedvetet. 

Ens identitet är nämligen inget statiskt. Det är en process som ständigt förändras i takt med omgivningen. Jag kan vara en typ av människa idag och en annan imorgon, helt beroende på omständigheterna och ens egen förmåga att styra sina handlingar. 

Ponera till exempel att du som individ har en viss kroppstyp och har en önskan att förändra detta. Det första steget i denna förändring bör alltid ske mentalt. Jag är övertygad om att för att lyckas uppnå förändring utav sig själv så måste man börja med att bryta sig loss från tanken på att ens identitet är statisk. Om det är något jag lärt mig utav alla dessa viktuppgångar och tillika viktnedgångar som jag gått igenom (dem börjar bli ganska många nu) så är det att du som individ alltid har hundra procent kontroll över din egen kropp och tillika identitet. Jag ser ut och är på ett visst sätt idag och om jag önskar så är det helt och hållet inom min handlingsförmåga att ändra det. 

Så sluta beskriva dig själv i som ”Jag ÄR, tjock, smal, arbetslös, rädd för vatten” eller vad det nu kan vara. Välj istället att se dig själv som ”Just NU är jag, tjock, smal, arbetslös eller rädd för vatten”.

Bara för att du är på en plats idag betyder det inte att du behöver vara på den platsen om en månad. Knyt inte an din identitet till saker som är tillfälliga och inom din egen handlingsförmåga att ändra. 
Det spelar ingen roll om du varit på ett visst sätt sen du var tolv år gammal. Om det är något du inte är bekväm med har du all möjlighet i världen att ändra det, men först måste du tro helt och fullt på den idén. En gång i tiden var jag överviktig, det är jag inte längre. En gång i tiden var jag o-ambitiös i skolan, det är jag inte heller längre. Aspekter av min identitet som jag ändrat.

Med detta sagt vill jag även avsluta med en liten avstickare som jag hoppas likväl har viss relevans. 
Genom att se saker som processer istället för statiska bör du även uppmärksamma faktumet att inget bör tas för givet. Har du till exempel någon du håller kär så är det aldrig fel att uppmärksamma detta, för människor är aldrig statiska. Ta aldrig en process för givet.  

Själv ska jag sluta tro att jag är något och börja tro att jag just nu är någon.

Min resa till Tammerpokalen 2015

Då min kroppsbyggningssattsning till min stora förtjusning visat sig bringa en del intresse från nära och kära tänkte jag att det vore på sin plats att skriva ett par rader om just detta, i hopp om att någon möjligtvis finner min satsning intressant och kanske rent av inspirerande!

Jag är dock rädd att denna text kommer dras mot det längre slaget men för att det inte ska bli en mindre roman utav detta inlägg tänkte jag lämna därhän sånt som inte gäller just min kroppsbyggningstävling. 

Jag har valt att strukturera upp detta inlägg i fyra olika delar. Den första delen täcker uppbyggnadsperioden, den andra tar upp dietperioden varpå den tredje kommer gå igenom tävlingen och avslutningsvis tänkte skriva lite generella tankar om den mentala aspekten utav kroppsbyggning.

Uppbyggnad.

Det finns ett kort och ett långt svar till varför jag valde att satsa på kroppsbyggning. Jag skulle dock vilja få be att återkomma i slutet utav detta inlägg med det långa svaret. Och istället ge er det korta nu.

I April 2014 sprang jag Paris Marathon. Det var en utmanade upplevelse som krävde mycket engagemang och träning. När det projektet var avslutat var jag i ärlighetens namn ganska trött på motionsträning och sökte efter något annat att lägga fokus på. Då jag sedan tidigare haft ett ganska gediget intresse för kroppsbyggning och gymträning föll valet på just detta ganska enkelt.

Så en vecka efter avslutat marathonlopp (Lördagen den 12 April 2014) satte jag igång min kroppsbyggningssatsning med målet att stå på scen sommaren 2015. Planen var att lägga på mig så mycket muskler som möjligt fram tills nyår. Det gav mig exakt 35 veckor. Därpå var tanken att jag skulle ägna våren åt att skala av mig fettet jag oundvikligen skulle lägga på mig under denna uppbyggnadsperiod och sedermera vara redo att stå på scenen sommaren 2015.

Det fanns alltså inte mycket tid att spilla. I muskelbyggarsammanhang är nämligen 35 veckor inte särskilt mycket, och jag var inte precis stor efter ett halvår utav marathonträning. Jag sjösatte därför en strikt diet,även kallad bulk. (jag har dock aldrig gillat detta uttryck då jag tycker att det låter plumpt och nedvärderar det delikata och finessrika som det innebär att lägga på sig kvalitativ muskelmassa). Kyckling, ris broccoli, ägg och havregryn, ja allt det som man brukar äta i kombination med träning konsumerades flitigt under denna perioden och på 35 veckor gick jag från 88 kilo till 101 kilo. Bilden nedan tror jag ger en tydlig indikation på hur denna period yttrade sig.

Den första bilden togs den 11 Maj 2014. Den andra den 5 Januari 2015. Alltså lite drygt åtta månaders skillnad. 

                               

Diet.

Jag vill påstå att jag är ganska bekant med viktnedgång och hur man skapar en tillvaro som stimulerar just detta. Så när jag gick på dieten dagen efter nyår hade jag en tydlig bild på vad jag behövde göra. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att jag lärt mig enormt mycket om just detta under dom 30 veckor som jag ägnade åt denna period. Jag ska inte bli allt för långdragen men jag tänkte dela med mig utav några utav dessa lärdomar.

Jag började ganska lätt med ett relativt litet kaloriunderskott och en begränsad mängd cardio. Min första lärdom är att när det kommer till viktnedgång gäller det att vara väldigt lyhörd och flexibel. Man måste hela tiden känna efter och väga/mäta sig så att man inte stagnerar. Det är helt sant att man inte ska stirra sig blind på vågen och att tålamod är ens bästa vän i dessa situationer. Men så här i retroperspektiv inser jag att jag nog gott och väl kunde gjort ändringar i min kost med lite tätare intervaller. Om inte annat för att det är roligare att äta lite olika, och att det är ganska segt att inte se några resultat. Det var inte förrns dom två sista månaderna på dieten som jag verkligen började göra ändringar från vecka till vecka, och det var då som jag upplevde att dom största förändringarna på min fysik skedde.

Att dieta i 30 veckor är helt ärligt fruktansvärt jobbigt. Det finns inget bättre sätt att säga det på. Det är varken kul eller särskilt nyttigt, både för hälsan och psyket. Jag kommer definitivt inte lägga upp en så lång dietperiod igen. En normal dietperiod inom Bodybuilding brukar sträcka sig 12-14 veckor. Det värsta är egentligen inte att ligga på kaloriunderskott, eller att äta så ensidigt som man gör. Det mest tärande är den sociala aspekten utav att vara på diet. Oförmågan att vara flexibel och spontan försvinner, mat är en essentiell del utav umgänge för många, och det tycker jag det ska vara. Det är helt enkelt förbannat trevligt att äta god mat i gott sällskap. Jag själv hade väldigt svårt med just denna del utav dieten och valde att dra mig tillbaka och undvika scenarion där jag skulle behöva umgås med människor i samband med mat. 

Den långa perioden utav kaloriunderskott tog även ut sin rätt på min energinivå. Jag var helt enkelt för det mesta alldeles för trött och håglös för att orka socialisera och umgås. Det gjorde i sin tur att jag valde att dra mig tillbaka och fokusera hundraprocentigt på min tävling. Jag är som person väldigt bekväm med att vara ensam och kan uppskatta en väldigt fokuserad tillvaro men mot slutet av dieten kände jag att kroppsbyggningen tog över en för stor del av mitt liv. Min youtube-historik bestod enbart av sida efter sida utav kroppsbyggnings och matlagningsvideos och mina dagar kretsade enbart kring mina 250 gram torsk och 200 gram gröna bönor som jag åt var tredje timme. Det var tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig att handskas med denna tillvaro, och lärdomarna jag kan dra från detta är något jag definitivt kommer applicera på framtida satsningar, vad det nu blir.

Jag är medveten om att många dietister och fitness-entusiaster förespråkar dieter som är mer ”flexibla” och ”roliga”, jag kommer sträva efter att hitta den balansen en dag. Men denna diet var varken flexibel, rolig eller njutbar för mig. Men det var också därför jag valde att gå igenom denna period. Jag är övertygad om att bästa sättet att lära sig är genom att utsätta sig för nya situationer.

Jag väljer att vara ärlig med detta och att inte ”förfina” denna upplevelse. Det var helt enkelt väldigt jobbigt att gå ner 20 kilo på 30 veckor.

Tävlingen.

När det kommer till tävling inom kroppsbyggning gäller mina tankar som följande. Att stå på scen och spänna musklerna är enbart en liten del utav denna sport. Den stora delen utav sporten utgörs utav alla hundratals timmar man lägger ner på gymmet, sovandes i sängen på natten och i köket. Varje gång jag sätter min fot i gymmet tävlar jag mot dom som jag ska stå på scen med. Det kluriga är att jag inte kan se hur hårt dessa personer tränar. Jag får helt enkelt se till att träna så hårt jag kan varje pass. Sedan hoppas att min hundraprocentiga insats är bättre än deras. För mig är de det som skiljer en Bodybuilder från en vanlig gym-råtta, och också en utav tjusningarna med sporten.

Jag hade två mål med tävlingen.

• För det första: För att slå mig skulle man behövt träna och dieta enormt hårt.
• För det andra: Jag vägrar att förlora mot någon som inte var i form.

Det första målet känner jag att jag uppnådde. Alla som slog mig hade utan tvekan tränat hårt.

Det andra målen har jag blandade känslor kring. Jag känner fortfarande att jag kunde ha placerat mig några platser högre när det kommer till form. Det jag förlorar på är att jag helt enkelt är för liten.

Jag vägde in på 80 kilo. När man är 189 cm lång är det helt enkelt inte tillräckligt för att vara konkurrenskraftig. I Classic Bodybuilding på Tammerpokalen får jag väga max 89 kilo så jag har 9 kilo att fylla ut innan jag väger fullt, och nio kilo muskler kommer ta många år att lägga på mig, det tar lång tid att bygga en prisvinnande fysik.

Själva tävlingsdagen var lång och utdragen. Vi väntade länge på att få gå upp på scen och man hinner bli både nervös och otålig på den tiden. När jag väl kom upp på scen var jag faktiskt mer nervös än vad jag trodde jag skulle vara. Det är känns ganska märkligt att bli bedömd så tydligt, även om det såklart inte är personligt. Det stod tidigt klart att jag inte skulle vara med i topp 5, och för den delen inte topp 10 heller, vilket fick mig att känna mig en smula nedstämd. När man tränar och dietar så hårt under en så lång tid så är det oundvikligen så att man fantiserar om hur det skulle kännas att vinna. Så när man står där och ser denna möjlighet försvinna är det lätt hänt att man blir en smula frustrerad. Självklart kan man inte låta detta påverka ens prestation utan det gäller att gilla läget och kämpa hela vägen in i kaklet. Även om det hade varit roligare att vara med och slagits med dom riktigt stora grabbarna. Detta är en utav anledningarna till att jag känner att jag inte är klar med Bodybuilding ännu. Jag fick inte känna känslan utav att kriga om en topp placering, en känsla jag är fruktansvärt sugen på att känna,  och inte redo att ge upp kampen om ännu. 

Men jag är inte bara missnöjd, jag är nöjd över att jag poserade snyggt och enligt mig själv lyckades jag utstråla en självsäkerhet och klarhet på scen. Vilket känns väldigt kul, och tryggt att veta att den pusselbiten är något jag har tillgodo inför framtiden. Jag kom på plats 11 utav 15.

Avslutande tankar.

I detta stycke tänkte jag förbehålla mig rätten att bli en smula utsvävande och vag i mina resonemang. Jag tänkte till att börja med återgå till frågan som ställdes inledningsvis i detta inlägg gällande mitt val utav kroppsbyggning som idrott. Det är en fråga som jag fått gång på gång under denna period, och i ärlighetens namn har jag inte alltid kunnat ge ett adekvat svar. Jag ska dock göra mitt bästa i kommande segment.

Jag ser inte mig själv som en särskilt ytlig människa, jag vill tro att jag bryr mig väldigt lite om hur andra människor uppfattar mig. Jag lägger ingen större vikt vid att mina kläder ska se snygga ut eller om mitt hår är välvårdat. Så den ytliga aspekten utav kroppsbyggning känns i ärlighetens namn ganska främmande för mig. Självklart är det kul att känna att man har en tilltalande fysik, men det var aldrig det som drog mig till sporten. I ärlighetens namn skulle jag aldrig kunna motivera mig själv till att träna och dieta så här hårt om jag gjorde det för någon annan än mig själv. Min kroppsbyggningssatsning kretsar hundraprocentigt kring mig själv och kring min egen person. Jag har byggt min kropp för att den ska bli bedömd utav domare, poängsatt utifrån tydliga kriterier, inte för att kunna visa upp den som ett skrytbygge. 

Det som istället tilltalar mig med kroppsbyggning är den enorma dedikationen som krävs, i mitt tycke finns det ingen mer extremare sport än denna. Det är ett 24-timmars åtagande 365 dagar om året.

Jag har alltid fått en enorm kick av att ta mig an och genomföra saker som få människor känner att dom skulle klara av. Att stå på ett tomt gym en lördagskväll och gå morgonpromenad i snöstorm klockan 05.00 en Söndagsmorgon ger mig en fulländad tillfredsställelse. Jag förmodar att det har att göra med min önskan om att känna mig unik, som en outsider som går mot strömmen. 

Att min bror tävlar i kroppsbyggning gjorde inte precis valet svårare heller. 

I min värld är utveckling något man uppnår genom att utsätta sig för situationer utanför sin bekvämlighetszon. Ju längre utanför denna zon man klarar av att gå desto mer kommer man utvidga den och sedermera utvecklas. Ju mer jag lyckas pressa mig själv utanför denna zon desto mer kommer jag uppnå. Om jag dessutom kan befinna mig i utanför mina bekvämligheter under längre perioder, desto mer resultat kommer jag få. Det handlar inte bara om kroppsbyggning. Det kan vara allt från att sluta på sitt trygga jobb och leta efter nya utmaningar, till att ta sig an uppdrag som man inte alls är säker på att man kommer klara av. Men så länge man inte nöjer sig med att vara bekväm så är jag övertygad om att man kommer uppnå fantastiska resultat.

Kroppsbyggning låter mig kanalisera alla dessa tankar på ett väldigt tydligt mål. Jag är inte den starkaste, uthålligaste, eller den mest genetiskt välsignade personen. Men ovanstående tankar är något jag burit med mig långt innan jag började med kroppsbyggning och dom råkar gå väldigt väl ihop med den livsstil som kroppsbyggning kräver.

Jag tycker det är väldigt viktigt att ha en agenda i sitt liv. Att inte planlöst låta dagarna gå. Mål och åtaganden är inte livsviktiga men likväl är dom en krydda och källa till enorm tillfredsställelse. I skrivande stund har jag medvetet aktat mig från att sjösätta ytterligare en ny satsning. Jag vill smälta denna upplevelse och ägna tid åt att känna efter. Men som jag yttrat tidigare känner jag mig inte klar med kroppsbyggning. Jag kommer dock inte tävla igen på ganska lång tid, och vad jag hittar på där emellan återstår att se.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med lite före och efter bilder då dessa brukar uppskattas! 

Den första bilden tagen Maj 2014, vikt 90 kg. Den andra bilden: Januari 2015 vikt 100 kg. Den tredje bilden: Juli 2015 vikt 80 kg.

30 veckors diet och 20 kilo senare.

Samma som föregående.

Samma linne, 14 Månader senare.

Slutligen vill jag bara tacka för alla lyckönskningar och det visade intresse som jag fick ta del utav under min tävling! Det känns väldigt speciellt att allt slit man lägger ner uppmärksammas i sådan positiv dager utav så många! 

Tusen tack! 

/Tom