Kicken, var är den?

Kicken, var är den?

Kicken vart tog den vägen?

Sjunger Markus Krunegård i en utav sina låtar. Ibland tänker jag samma tanke när jag tränar.

Någon sa någon gång till mig att

”Det känns så himla skönt efter att man har tränat! Man sävar lixom på moln!”

Jag tror personen i fråga refererade till den mytomspunna endorfinkicken som utlovas likt guldet i slutet på regnbågen.

Lekman som jag är har jag genom noga studier utav vetenskapliga texter (läs Wikipedia) förstått att när kroppen utsätts för stress utsöndras endorfiner. Som i sin tur påverkar vårt humör och gör oss så där härligt mysiga och glada. Endorfiner är helt enkelt som en sån där härlig kompis som visar roliga festbilder för en när man är deppig.

Kanske är jag i o-synk med mina känslor men jag har aldrig riktigt känt den effekten utav träning. Jag minns att när jag började träna så kände jag många känslor, ett obeskrivligt lyckorus var inte en utav dem. Snarare var det känslor så som trötthet, ovisshet och frustration. Ska det verkligen vara så här jobbigt? Gör jag bort mig? Hur ska jag klara att hålla uppe det här?

Faktumet att jag inte kände någon påtaglig kick fick mig att undra vad jag gjorde för fel.

Kanske är jag inte ensam om detta, om det finns någon där ute som gått till gymmet, boxen eller löpspåret och kommit ut på andra sidan med en känsla utav ”jahapp…?” så är denna text till dig.

Att träna behöver inte alltid generera en direktbelöning. Att träna behöver inte vara som att äta en skumbanan, titta på ett kattklipp på youtube eller spela Candy Crush. Du kanske inte känner den där direkta kicken, och då menar jag den där ”nu ska jag börja odla surdeg och frälsa världen kicken”.

Så varför vid alla piskande råttsvansar ska man då träna om man inte känner sig peppad efteråt?!

Ett svar kan vara för att man vill åt den där härliga tillfredsställelsekänslan. Må så vara. Men känslan utav tillfredsställelse kan man uppnå genom många principer, bygga Vasa i miniatyr, skriva ett pretentiöst blogginlägg eller betala en räkning.

Nej, jag vill åt något som är unikt för träning. Något som gör att man kommer tillbaka dag efter dag och hittar motivation att gå till gymmet fast det är Keno på TV och dom tuffa grannbarnen leker utanför porten.

Nu önskar jag att jag kunde komma med en riktig filosofisk knogmacka som revolutionerade hela samhället och fick folk att vallfärda till närmaste Stadium-butik. Även om jag gärna vill tro att jag ruvar den kraften är jag rädd att mitt svar kommer bli en ostdoftande besvikelse.

Om du inte känner någon kick eller tillfredsställelse utav att träna så träna då för att det är rätt sak att göra. Frigör dig från tanken på att allt du gör ska generera något direkt. Att träna är att höja lägstanivån på sitt liv. Det märks inte direkt, men en dag lovar jag dig att du kommer vakna upp och märka att något har förändrats. Samma dialekt, samma typ av smör i kylen och samma störande virvel i håret. Men tillvaron en annan. Jag väljer att kalla det självförtroende. Träningshetsen som finns institutionellt i samhället är ett förbannat sattyg och har orsakat många våta kinder (inklusive mina egna). Men hur hemskt det än låter kan den också vara din bästa vän. Att träna är status, det är självförtroendets nektar och öppnar upp vägar i livet som tidigare varit låsta. Det spelar ingen roll på vilken nivå du gör det.

Så var är då kicken?

Kicken är att kunna lägga upp en Instagram-bild när du gör tummen upp, svettig efter ett träningspass, med massa fräsiga hashtags.

Kicken är att kunna klaga på träningsvärk.

Kicken ligger i vetskapen om att det livet du lever idag markant förbättrar dina chanser att leva gott även när du blir äldre.

Det är möjligt att det inte låter lika sexigt som en endorfinkick, Men självförtroende är minst lika attraherande!  

Jag ska sluta tro att jag är något

Det är sällan jag skriver, förmodligen för att det redan skrivs spaltmeter utav blogginlägg om träning. Vad är väl ännu ett inlägg i den ändlösa träningspolemiken om inte vatten på en redan fullt spinnande kvarn? Likväl sitter jag här och tänkte dela med mig utav en tanke som vuxit inom mig en tid nu. Jag är medveten om att jag inte precis uppfinner hjulet i denna text och att nog ingen är svältfödd på ”självförbättringsinlägg”, speciellt i dessa nyårstider med nyårslöften och allt vad det innebär.

Så ta med dig vad du vill utav denna text, eller ta inget alls.

I takt med att hösten och vintern tagit ett tätare grepp om tillvaron finner jag mig själv allt oftare reflekterande och filosoferande om tillvaron. Varför det är så förtjänar nog ett helt eget inlägg så vi låter det vara osagt i detta. Jag känner dock igen känslan allt för väl sen min tid under diet förra våren. 

På senare tid har jag klurat en del på det här med identitet, vem är jag och hur upplevs jag utav andra? Det finns en fara i att ställa sig dessa frågor. Jag tror nämligen att vi väldigt gärna vill beskriva oss själva som statiska fenomen. ”Jag är stark” eller ”Jag är introvert”. 
Jag tänker att om man gör för vana att beskriva sig själv och tänka om sig själv i dessa termer begränsar man sin utvecklingspotential till viss del omedvetet. 

Ens identitet är nämligen inget statiskt. Det är en process som ständigt förändras i takt med omgivningen. Jag kan vara en typ av människa idag och en annan imorgon, helt beroende på omständigheterna och ens egen förmåga att styra sina handlingar. 

Ponera till exempel att du som individ har en viss kroppstyp och har en önskan att förändra detta. Det första steget i denna förändring bör alltid ske mentalt. Jag är övertygad om att för att lyckas uppnå förändring utav sig själv så måste man börja med att bryta sig loss från tanken på att ens identitet är statisk. Om det är något jag lärt mig utav alla dessa viktuppgångar och tillika viktnedgångar som jag gått igenom (dem börjar bli ganska många nu) så är det att du som individ alltid har hundra procent kontroll över din egen kropp och tillika identitet. Jag ser ut och är på ett visst sätt idag och om jag önskar så är det helt och hållet inom min handlingsförmåga att ändra det. 

Så sluta beskriva dig själv i som ”Jag ÄR, tjock, smal, arbetslös, rädd för vatten” eller vad det nu kan vara. Välj istället att se dig själv som ”Just NU är jag, tjock, smal, arbetslös eller rädd för vatten”.

Bara för att du är på en plats idag betyder det inte att du behöver vara på den platsen om en månad. Knyt inte an din identitet till saker som är tillfälliga och inom din egen handlingsförmåga att ändra. 
Det spelar ingen roll om du varit på ett visst sätt sen du var tolv år gammal. Om det är något du inte är bekväm med har du all möjlighet i världen att ändra det, men först måste du tro helt och fullt på den idén. En gång i tiden var jag överviktig, det är jag inte längre. En gång i tiden var jag o-ambitiös i skolan, det är jag inte heller längre. Aspekter av min identitet som jag ändrat.

Med detta sagt vill jag även avsluta med en liten avstickare som jag hoppas likväl har viss relevans. 
Genom att se saker som processer istället för statiska bör du även uppmärksamma faktumet att inget bör tas för givet. Har du till exempel någon du håller kär så är det aldrig fel att uppmärksamma detta, för människor är aldrig statiska. Ta aldrig en process för givet.  

Själv ska jag sluta tro att jag är något och börja tro att jag just nu är någon.