Jag har aldrig fått någon att börja röra på sig

Jag tycker det är ganska superviktigt att man rör på sig. Jag tycker det är så himla viktigt att jag är förhållandevis säker på att jag kommer jobba med just det någon dag, varför lär bli tydligt i denna text om inte annat.

Jag blir därför glad när folk säger saker som ”jag ska börja springa” eller ”vilket gym är bäst att köpa kort på?”

Där och då tänker jag genast att

Ah, detta är ett toppentillfälle för mig att säga några uppmuntrande ord och ”peppa” som det så fint heter. Och det gör jag, jag säger saker som;

Ja det borde du absolut göra! Du kommer få ut så himla mycket utav att röra på dig! Det är ett megabra beslut!

Sen delar vi nog ett sådant där härligt ”pepp-moment” där vidsträckta planer om fasta rumpor, snabba milenrundor eller innebandyturneringar smids och high-fivesen hänger i luften.  

Efteråt går jag alltid lite rakare i ryggen och känner mig som en vinnare, jag tar lixom åt mig lite ära i smyg över att ha rekryterat en medmänniska till 
rörelse-rörelsen!

Så långt är alltid gott och väl. Träningsguru Bramler i högform.

Men jag tror i ärlighetens namn aldrig att någon som jag haft ett sådant här ”pepp-moment” med faktiskt börjat röra på sig. Gjort slag i saken med dom där vidsträckta planerna om rumpor och allt va det var. Jag kan i alla fall inte komma på någon så här rakt av.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en sån där bitter typ som gett upp hoppet och slutat bry sig. Jag har sagt till mig själv att varje gång jag ställs inför ett tillfälle att säga något uppmuntrande och peppa någon att börja träna ska jag se det som ett oskrivet blad, utan förbehållning. Men ibland undrar jag om jag kanske bara är naiv.

Jag vill ju inte vara girig heller. Det vore ju sjukt pretentiöst och gå runt och se på sig själv som någon typ av superkatalysator som får folk att gå från noll till hundra utan vidare. Men det skulle vara en så himla mäktig känsla att prata med någon och sedan se personen gå från ord till faktisk handling. Gå från inaktiv till aktiv, uppnå någon typ av mål.

Om jag skulle ta åt mig lite utav äran i smyg?

Japp! 

Det går inte att autopilota sig genom hälsolivet längre

Om någon säger något om att

 "Det var bättre förr"

tänker jag instinktivt 

”snicksnack, du var bättre förr”. 

Allt är ju egentligen bara en perspektivfråga, saker utvecklas och anpassas efter kontext. Men ibland händer det nog att den där utvecklingen blir en smula skev. 

Att dagens kroppsbyggare ser ut mer som superskurkar än superhjältar är ett exempel på detta, men den iakttagelsen förtjänar ett helt eget inlägg. 

Det jag tänkte skriva om denna gång är hur vi tar vår hälsa för givet och varför världen som den ser ut idag inte tillåter det. Det går inte att gå på autopilot genom hälsolivet längre.

Sjukdomar som är direkt kopplade till livstilar ökar i hela västvärlden, ni vet vilka de är. Samtidigt ökar människors medvetande, informationssamhället gör det möjligt att ta reda på saker som tidigare varit tillgängligt för enbart de priviligerade. 

Idag VET vi att det är dåligt att röka, äta pulvermat och skippa frukost. 

Man ska nog ha bott under en väldigt stor och väldigt tung sten väldigt länge för att ha missat de allmänna hälsoråd som bombarderar oss (kalla det hälsohets om ni vill). 

Jag köper alltså inte okunskapsargumentet. 

Idag handlar det om ett val. 

Eller rättare sagt ickevalet. 

Människor väljer att blunda åt länken mellan livsstil och hälsa. 

Idag är hälsa något man måste kämpa för, förtjäna, tyvärr.

Utan att vara någon historiker av rang vill jag påstå att om vi spolade tillbaka tiden till säg, mitten utav 1900-talet (det Svenska folkhemmets vagga, hujeda mig!) skulle vi nog notera att de hälsofarliga fallgroparna som präglar nutiden var betydligt färre då. Man kom alltså i högre grad undan med att ta sin hälsa för givet, den kom lixom på köpet. (Jag lämnar ute utläggningen om hur stigmatiserat övervikt och allmän normavvikelse var under denna period då det för resonemanget i en helt annan riktning) Det verkar som att samhällsmedvetandet lever kvar någonstans i den tiden. Vi tar fortfarande våra kroppars vigör för givet. Men vi lever i en tillvaro där maten är mer manipulerad än någonsin, stillasittande arbeten dominerar och alternativen till aktivitet otaligt många fler (alla säsonger utav Twin Peaks på en helg, halloj!). 

Idag måste vi alltså göra ett aktivt val, tänka på vad vi äter och röra på oss. Gör man inte det ramlar man i diket, det är ingen fråga Om utan När. Fördelen är att vi har kunskapen vid våra fingerspetsar. Det som behövs är viljan. 
Och det är väl där skon klämmer.