Kanske var det lite bra att Donald Trump vann ändå…

Falsk marknadsföring! Här har jag en blogg som bokstavligt talat har träning i titeln och så skriver jag om The Donald istället. Att jag inte skäms, mer. Men i brist på plattform ger jag mig själv detta undantag.  Måtte Amun och alla Egyptens gudar förlåta mig. 

Låt mig förklara

Ni vet det där scenariot där en person går runt och stör sig på något, men håller det inom sig till dess att det växer till mer än bara en irritation. 

Låt mig illustrera

 hah! Klassisk överreaktion! 

...Jag inser att min seriestripp kanske kräver lite förklaring. 

Det jag försöker säga är att en upplevd frustration kan ta oproportionerliga yttringar om man under en tid göder tanken med tillräckligt mycket hat. Låter locket på grytan ligga på så att säga. Men det kanske ni fatta...

De sägs att en stor del av de som röstade på Donald Trump är personer som känner sig utelämnade från den återhämtning från finanskrisen som Obamas administration drivit. De är personer som upplever att de lämnas bakom och inte fick plats på tåget till den ljusa framtiden.

Jag tänker att många nog känt en frustration över detta, en frustration som fått dem att strunta i alla dumheter Donald Trump ställt och ställer till med och ändå lägga sin röst på honom.

Jag tänker att denna antietablissemangsfrustration som smittat USA var tvungen att komma ut förr eller senare. Kanske var det lite bra att den just kom ut förr istället för senare. Vem vet vad alla dessa frustrerade personer skulle kunna ställa till med om de fick jäsa i sin frustration i fyra år till. 

Nu flög locket av grytan och de valde Trump. 

Nu fick alla dessa frustrerade människor ge en smocka till dem de upplever lämnat dem kvar på perrongen när tåget gick. Om Hillary vunnit är det möjligt att ytterligare fyra år av hat och antietablissemangsmentalitet hade skapat ett monster som skulle få Tea Party-rörelsen att blekna i jämförelse.

Kanske inser några utav de som la sin röst mot ”Washington-eliten” att den högerpopulistiska proteströrelsen som vuxit fram i västvärlden inte är mer än en naiv tanke baserat på en översimplifierad idé om en tid som aldrig fanns och aldrig kommer kunna finnas. Kanske blir Trumps presidentskap ett uppvaknande för ett land som försatt sig själv i en destruktiv slummer.

Tåget in i den ljusa framtiden går inte genom tunnlar av xenofobi på räls av klimathotsförnekande. 

Motivation är lika mycket värt som Trump's frissa, tackar vet jag disciplin

Jag har nuddat vid det här med disciplin i en tidigare text och har inga ambitioner på att bli en engångstrickponny. Men så raglade jag över ett inlägg i /r/GetMotivated/ på Reddit som etsade sig i mitt sinne, så nu tar jag på mig min ponnydräkt.
Det är väldigt härligt att hitta en text, podcast eller dylikt som sätter ord och strukturerar en tanke man själv inte lyckats formulera, och detta var just ett sådant tillfälle (tackar klokare och mer insiktsfulla medmänniskor för det).
Jag hade i det här läget kunnat köra på det beprövade "repost"-spåret och dela inlägget i sin helhet, men texten var full av tråkiga svordomar som jag tycker är ganska omysiga att sprida, och jag är i regel ingen större följare utav att dela saker rakt av för delandets skull då jag tycker det känns en smula opersonligt. Då skriver jag hellre en egen text om ämnet, även om det är en skamlöst plagierad tankestöld. Ni förstår nog!

Nog om detta, låt oss förkovra oss i det här med motivation kontra disciplin .

Först några ord om motivation. En känsla lika flyktig som Donald Trump's tupé, ena dagen är den där för att sedan, likt en svala i vinden dansa bort bland molnen. Opålitlig likt en kleptoman på tullverket.

I regel krävs ingen ansträngning för att finna motivation, den kommer till dig likt mäklarreklam i brevlådan (fast du har "ingen reklam tack"-lapp, hallå?!) och du behöver inte lägga energi på att jaga efter den. Motivation är känslan utav att vilja göra något, något som gör det hiskeligt lätt att göra det.

Det är nu som vi styr in spåret på det här med disciplin. Disciplin är att göra något även när viljan tryter. Om motivation är flyktig är disciplin dess raka motsats. Stabil som en katamaran på en insjö. Att lägga sitt hopp om att uppnå något till motivation känns därför en smula vanskligt. Eller som Brasse Brännström så elegant skulle ha fraserat det; Fel, fel, fel!
Jag skulle tro att det är bättre odds på att Mark Levengood vinner VM i frisyr än att motivation i sig självt räcker för att uppnå markanta resultat.

Nej, då är det betydligt säkrare att sätta sin tillit till disciplin. Och det piffiga med disciplin är att det till skillnad från motivation går att träna upp. Man kan öva sig i att göra saker fast skon klämmer och lättjan lockar. Vore jag sprängfylld utav hybris och hyste ogrundat höga tankar om min egen disciplinära förmåga skulle jag nu ge tre tips om hur du kan öva upp din disciplin.
Så här kommer tre tips om hur du kan öva upp din disciplin:

• Välkomna den obekväma känslan utav att göra något som känns tufft och tråkigt, förbered dig på att den kommer finnas där och kom ihåg att den är din kompis. Jobba med den, inte mot den!
• Bli förbaskad! Lättjan ska bannemig inte få vinna över mig brukar jag tänka! Vem är jag om jag ger efter om inte en lat 26-åring med ett skorrande R.
• Utsätt dig för situationer där du tvingas vara disciplinerad, börja lätt och höj ribban allteftersom

Jag har aldrig fått någon att börja röra på sig

Jag tycker det är ganska superviktigt att man rör på sig. Jag tycker det är så himla viktigt att jag är förhållandevis säker på att jag kommer jobba med just det någon dag, varför lär bli tydligt i denna text om inte annat.

Jag blir därför glad när folk säger saker som ”jag ska börja springa” eller ”vilket gym är bäst att köpa kort på?”

Där och då tänker jag genast att

Ah, detta är ett toppentillfälle för mig att säga några uppmuntrande ord och ”peppa” som det så fint heter. Och det gör jag, jag säger saker som;

Ja det borde du absolut göra! Du kommer få ut så himla mycket utav att röra på dig! Det är ett megabra beslut!

Sen delar vi nog ett sådant där härligt ”pepp-moment” där vidsträckta planer om fasta rumpor, snabba milenrundor eller innebandyturneringar smids och high-fivesen hänger i luften.  

Efteråt går jag alltid lite rakare i ryggen och känner mig som en vinnare, jag tar lixom åt mig lite ära i smyg över att ha rekryterat en medmänniska till 
rörelse-rörelsen!

Så långt är alltid gott och väl. Träningsguru Bramler i högform.

Men jag tror i ärlighetens namn aldrig att någon som jag haft ett sådant här ”pepp-moment” med faktiskt börjat röra på sig. Gjort slag i saken med dom där vidsträckta planerna om rumpor och allt va det var. Jag kan i alla fall inte komma på någon så här rakt av.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en sån där bitter typ som gett upp hoppet och slutat bry sig. Jag har sagt till mig själv att varje gång jag ställs inför ett tillfälle att säga något uppmuntrande och peppa någon att börja träna ska jag se det som ett oskrivet blad, utan förbehållning. Men ibland undrar jag om jag kanske bara är naiv.

Jag vill ju inte vara girig heller. Det vore ju sjukt pretentiöst och gå runt och se på sig själv som någon typ av superkatalysator som får folk att gå från noll till hundra utan vidare. Men det skulle vara en så himla mäktig känsla att prata med någon och sedan se personen gå från ord till faktisk handling. Gå från inaktiv till aktiv, uppnå någon typ av mål.

Om jag skulle ta åt mig lite utav äran i smyg?

Japp! 

Det går inte att autopilota sig genom hälsolivet längre

Om någon säger något om att

 "Det var bättre förr"

tänker jag instinktivt 

”snicksnack, du var bättre förr”. 

Allt är ju egentligen bara en perspektivfråga, saker utvecklas och anpassas efter kontext. Men ibland händer det nog att den där utvecklingen blir en smula skev. 

Att dagens kroppsbyggare ser ut mer som superskurkar än superhjältar är ett exempel på detta, men den iakttagelsen förtjänar ett helt eget inlägg. 

Det jag tänkte skriva om denna gång är hur vi tar vår hälsa för givet och varför världen som den ser ut idag inte tillåter det. Det går inte att gå på autopilot genom hälsolivet längre.

Sjukdomar som är direkt kopplade till livstilar ökar i hela västvärlden, ni vet vilka de är. Samtidigt ökar människors medvetande, informationssamhället gör det möjligt att ta reda på saker som tidigare varit tillgängligt för enbart de priviligerade. 

Idag VET vi att det är dåligt att röka, äta pulvermat och skippa frukost. 

Man ska nog ha bott under en väldigt stor och väldigt tung sten väldigt länge för att ha missat de allmänna hälsoråd som bombarderar oss (kalla det hälsohets om ni vill). 

Jag köper alltså inte okunskapsargumentet. 

Idag handlar det om ett val. 

Eller rättare sagt ickevalet. 

Människor väljer att blunda åt länken mellan livsstil och hälsa. 

Idag är hälsa något man måste kämpa för, förtjäna, tyvärr.

Utan att vara någon historiker av rang vill jag påstå att om vi spolade tillbaka tiden till säg, mitten utav 1900-talet (det Svenska folkhemmets vagga, hujeda mig!) skulle vi nog notera att de hälsofarliga fallgroparna som präglar nutiden var betydligt färre då. Man kom alltså i högre grad undan med att ta sin hälsa för givet, den kom lixom på köpet. (Jag lämnar ute utläggningen om hur stigmatiserat övervikt och allmän normavvikelse var under denna period då det för resonemanget i en helt annan riktning) Det verkar som att samhällsmedvetandet lever kvar någonstans i den tiden. Vi tar fortfarande våra kroppars vigör för givet. Men vi lever i en tillvaro där maten är mer manipulerad än någonsin, stillasittande arbeten dominerar och alternativen till aktivitet otaligt många fler (alla säsonger utav Twin Peaks på en helg, halloj!). 

Idag måste vi alltså göra ett aktivt val, tänka på vad vi äter och röra på oss. Gör man inte det ramlar man i diket, det är ingen fråga Om utan När. Fördelen är att vi har kunskapen vid våra fingerspetsar. Det som behövs är viljan. 
Och det är väl där skon klämmer.

Lite om det där med diciplin

Sometimes I do what I want to do. The rest of the time, I do what I have to.

Säger karaktären Cicero I filmen Gladiator. Det händer att jag tänker rätt ofta på de orden om dagarna.

Usch vilken klichéartad början på ett träningsinlägg. Inte nog med att filmcitat används till leda inom denna arena, att filmen Gladiator nämns i samma veva gör ju inte saken bättre. Vad kommer härnäst tänker ni, ska han börja prata om att ”It is not How Hard you Hit…” eller ”Inch by inch, play by play. Until we're finished”?

Kom med något nytt Tom!

Åkej, åkej. Nog för att citat ur Gladiator inte precis likställer The Velvet Underground i originalitet, men jag har väl aldrig påstått att jag är någon Lou Reed-kopia heller!

Ibland beskriver någon mysig själ mig som ”disciplinerad” och kanske säger myssjälen nått i stil med:

"Att du orkar äta den där torra matlådan varje dag, blir du inte trött på det?”.

Hmm... tänker jag. Dagen jag tröttnar på min vision och lägger fokus på något annat är dagen jag tröttnar på en torr matlåda. I mitt huvud är varje steg jag tar emot att förverkliga bilden jag har i mitt huvud ett lyckat steg. Handling och tanke är väldigt hårt sammansvetsade i den meningen. Känslan jag får utav att göra något som tar mig närmare målet är flera gånger starkare än känslan utav torr bulgur i svalget. Om man väljer att kalla det disciplin så får det vara så. Små handlingar som blir en del utav ett större projekt.

Min kompis Wikipedia säger att:

En disciplinerad person uppfyller sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt.

Bra sagt tänker jag. Jag gillar det där med obehag på kort sikt, det låter tufft på nått vis, militäriskt.

Men åter till Ciceros citat, det där citatet jag tänker rätt ofta på om dagarna ni vet. Jag plockar fram det när det där kortsiktiga obehaget inträffar. Beslutet är redan fattat, jag ska äta bulgur utan sås, curla hanteln fast det gör ont, så är det bara. Jag vet att det kommer ta mig närmare målet. Men obehagligt är det likväl.

Målet är det jag vill, handlingen är det jag måste göra.

Ibland sätter jag upp mål, resten av tiden ägnar jag åt handlingar som tar mig till det. Dom tillfällen då jag känner mig som mest ”disciplinerad” är dem tillfällen då jag sätter upp de där målen. Där och då är det nästan lite läskigt, pirrigt, spännande. 
Tufft. 
Jag vet att handlingarna som jag kommer behöva utföra för att uppnå målet ibland kommer vara en smula obehagliga. Likväl fattar man beslutet. 

Som Oraklet I Matrix sa:

You've already made the choice. Now you have to understand it.